Vad är Nato?

Nato (North Atlantic Treaty Organization) är en politisk och militär allians som syftar till att garantera frihet och säkerhet för sina medlemsländer. Nato skyddar medlemsländernas suveränitet och territoriella integritet och arbetar för att upprätthålla stabilitet i Nordatlanten. Organisationen främjar demokratiska värderingar och möjliggör samråd och samarbete i försvars- och säkerhetsfrågor för att lösa problem och bygga förtroende. Nato är också engagerat i fredlig konfliktlösning, men om diplomatiska medel inte räcker till kan Nato, inom ramen för den kollektiva försvarsklausulen i Natos grundfördrag – artikel 5 i Washingtonfördraget – eller under FN-mandat, enomföra militära krishanteringsinsatser på egen hand eller i samarbete med andra länder eller internationella organisationer.

---

Natos historia

Nato, som står för North Atlantic Treaty Organisation, bildades efter andra världskriget och i början av kalla kriget med tre omfattande mål: Hindra sovjetisk expansionism, motarbeta återupplivandet av nationalistisk militarism i Europa, samt uppmuntra europeisk politisk integration. Grunden för Nato är den så kallade Atlantpakten (North Atlantic Treaty), ett avtal som undertecknades den fjärde april 1949 av tolv stater i Europa och Nordamerika: Storbritannien, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, USA och Kanada.

Efter kalla krigets slut diskuterades en nedläggning av Nato. Alliansen blev dock kvar och flera central-och östeuropeiska länder ansökte om medlemskap, vilket bidrog till en stabilisering av östra Europa.

Med tiden har medlemsländerna utökats och det finns idag 30 stycken, samt runt ett fyrtiotal samarbetspartners. Nato driver sedan 1949 en öppen-dörr-policy, baserat på Artikel 10 i Atlantpakten. Detta innebär att dörren för Natomedlemskap står öppen för alla europeiska länder som är beredda att främja avtalets principer och bidra till säkerheten i det nordatlantiska området. Utvidgning av Nato förutsätter ett gemensamt beslut där alla medlemmar ger sitt godkännande.

Nato idag

Alliansen ger idag säkerhets- och försvarsgarantier om en medlemsstat är hotad av ett yttre land. Ett angrepp på en allierad ska solidariskt bemötas som ett angrepp på hela alliansen, en mekanism som beskrivs i Artikel 5 i Atlantpakten. Medlemmarna förväntas då tillsammans slå tillbaka mot angreppet och återställa fred och stabilitet. Artikel 1 stadgar att konflikter alltid i första hand ska lösas med fredliga medel, konflikter ska i första hand lösas utan våld. I Artikel 3 åtar sig parterna att upprätthålla och utveckla sin egen liksom den kollektiva förmågan att stå emot väpnade angrepp. Vidare ska varje Natomedlemsstat bygga upp en motståndskraft för att stå emot och återhämta sig mot omvälvande händelser som naturkatastrofer, utslagen kritisk infrastruktur och mot hybrid-krigsföring eller väpnat anfall.

Utöver att värna de allierades suveränitet och territoriella integritet, omfattar Natos verksamhet idag flera andra uppgifter. Detta är delvis ett resultat av Sovjetunionens upplösning 1991 då Nato ställdes inför nya former av hot. Exempel på nya uppgifter var fredsbevarande och fredsskapande insatser i forna Jugoslavien och i Afghanistan, samt kapacitetsuppbyggnad som exempelvis stöd till reformer inom säkerhetssektorn, utbildning i militär sjukvård, och utbildning i röjning av improviserade sprängladdningar.

Sverige och Nato

Sverige var militärt alliansfritt i nästan 200 år, under efterkrigstiden har man emellertid i olika grad samarbetat med Nato. 1994 antog relationen mer  formella former, då Sverige gick med i Partnerskap för fred (PFP). Därefter ökade samarbetet mellan Sverige och Nato gradvis och blev allt närmre.

Den 7 mars 2024 blev Sverige officiellt medlem i Nato, vilket markerar slutet på vår långa period av alliansfrihet. Natomedlemskapet är nu en central del av Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och stärker vår förmåga att hantera dagens säkerhetsutmaningar.

Vad innebär vårt medlemskap i Nato?

Medlemskapet i Nato ställer krav på att Sverige bidrar till Natos politiska och militära strukturer, men även till den gemensamma budgeten där Sverige förväntas bidra med 600–700 miljoner SEK årligen. När Sverige gick med i Nato var kravet medlemsstatyerna att lägga två procent av BNP på försvaret. Ett mål som Sverige uppnåde år 2024. 

Vid Natos toppmöte i Haag 2025 enades medlemsländerna om en ny, kraftfull målsättning: varje stat ska till år 2035 avsätta ekonomiska medel motsvarande 5 procent av sin BNP till försvarsändamål. Åtagandet innebär vidare att motsvarande minst 3,5 procent av landets BNP ska gå till militära försvarsutgifter, medan upp till 1,5 procent kan användas för ett brett spektrum av investeringar som i huvudsak relaterar till säkerhetsinfrastruktur i form av civil beredskap.

Till följd av inträdet i Nato ställs det inte enbart krav på den svenska Försvarsmakten och försvarsföretagen, utan även på Sverige i stort. Genom alliansens Artikel 3 ställs krav på en låg sårbarhet i samhället och en stark robusthet i ett antal centrala samhällsfunktioner. 2016 beslutade Nato att medlemsländernas resiliens ska förbättras och sju specifika områden identifierades för detta ändamål:

• Säkerställa politiskt beslutsfattande och centrala ledningsfunktioner.
• Resilient energiförsörjning.
• Effektiv hantering av okontrollerade befolkningsrörelser.
• Resilienta system för livsmedels- och dricksvattenförsörjning.
• Hantering av stora masskadeutfall och hälsokriser.
• Resilienta civila kommunikationssystem.
• Resilienta transportsystem.

Även företag som inte direkt går under benämningen försvarsföretag men som är viktiga för Natomedlemmarnas militära förmåga behöver säkras. Exempel på sådana företag är företag inom ståltillverkning, kullager och elektronik.