Nato, som står för North Atlantic Treaty Organisation, är en renodlad säkerhets- och försvarsallians som värnar om dels de allierade ländernas suveränitet och territoriella integritet, dels om den generella stabiliteten och välmåendet i det Nordatlantiska området. Nato främjar demokratiska värderingar och möjliggör rådgivning och samarbete i säkerhets- och försvarsfrågor. Om problem ej kan lösas genom diplomatiska medel finns möjligheten att genomföra militära krishanteringsoperationer.
Nato, som står för North Atlantic Treaty Organisation, bildades efter andra världskriget och i början av kalla kriget med tre omfattande mål: Hindra sovjetisk expansionism, motarbeta återupplivandet av nationalistisk militarism i Europa, samt uppmuntra europeisk politisk integration. Grunden för Nato är den så kallade Atlantpakten (North Atlantic Treaty), ett avtal som undertecknades den fjärde april 1949 av tolv stater i Europa och Nordamerika: Storbritannien, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, USA och Kanada.
Efter kalla krigets slut diskuterades en nedläggning av Nato. Alliansen blev dock kvar och flera central-och östeuropeiska länder ansökte om medlemskap, vilket bidrog till en stabilisering av östra Europa.
Med tiden har medlemsländerna utökats och det finns idag 30 stycken, samt runt ett fyrtiotal samarbetspartners. Nato driver sedan 1949 en öppen-dörr-policy, baserat på Artikel 10 i Atlantpakten. Detta innebär att dörren för Natomedlemskap står öppen för alla europeiska länder som är beredda att främja avtalets principer och bidra till säkerheten i det nordatlantiska området. Utvidgning av alliansen måste ske genom enhällig överenskommelse, det vill säg att alla medlemmar måste acceptera ett nytt medlemsland.
Alliansen ger idag säkerhets- och försvarsgarantier om en medlemsstat är hotad av ett yttre land. Ett angrepp på en allierad ska solidariskt bemötas som ett angrepp på hela alliansen, en mekanism som beskrivs i Artikel 5 i Atlantpakten. Medlemmarna förväntas då tillsammans slå tillbaka mot angreppet och återställa fred och stabilitet. Artikel 1 stadgar att konflikter alltid i första hand ska lösas med fredliga medel, konflikter ska i första hand lösas utan våld. I Artikel 3 åtar sig parterna att upprätthålla och utveckla sin egen och den kollektiva förmågan att stå emot väpnade angrepp. Vidare ska varje Natomedlemsstat bygga upp en motståndskraft för att stå emot och återhämta sig mot omvälvande händelser som naturkatastrofer, utslagen kritisk infrastruktur och mot hybrid-krigsföring eller väpnat anfall.
Utöver att värna de allierades suveränitet och territoriella integritet, omfattar Natos verksamhet idag flera andra uppgifter. Detta är delvis ett resultat av Sovjetunionens upplösning 1991 då Nato ställdes inför nya former av hot. Exempel på nya uppgifter var fredsbevarande och fredsskapande insatser i forna Jugoslavien och i Afghanistan, samt kapacitetsuppbyggnad som exempelvis stöd till reformer inom säkerhetssektorn, utbildning i militär sjukvård, och utbildning i röjning av improviserade sprängladdningar.
Alliansen har sitt högkvarter i Bryssel och är uppdelad i en civil politisk del, där de avgörande besluten om Natos politik fattas, och en militär del som är underställd de civila organen. Det finns inga överstatliga militära organ inom Nato och alliansen har heller ingen egen armé. Medlemsstaternas egna försvarsmakter utgör de enda militära resurserna. De allierade bestämmer själva över dessa och fattar egna beslut om vilka resurser som kan ställas till Natos förfogande.
Natos högsta beslutande församling är det Nordatlantiska Rådet (North Atlantic Council, NAC), vars ordförande normalt är Natos generalsekreterare, sedan 2014 Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg. Varje medlemsland är representerat i NAC, och rådet träffas minst en gång i veckan eller när behov uppstår. Normalt sett är det Natoambassadören som representerar landet i NAC, men det kan även vara försvars- och utrikesministrar eller regerings- och statschefer. Inom rådet finns det underavdelningar för bland annat politiska frågor, försvarsplanering och operationer.
Jämställt med NAC finns kärnvapenplaneringsgruppen (Nuclear Planning Group, NPG) som bildades 1966 för att ge medlemsländerna större inflytande över Natos kärnvapenprogram. Endast tre av Natos medlemsländer har kärnvapen: USA, Storbritannien och Frankrike. Om Nato dras in i ett krig är det dessa länder själva som beslutar om deras kärnvapen ska sättas in. Några europeiska medlemmar har avtal med USA om att beväpna sina egna flygplan med amerikanska kärnvapen vid krig, men de består under strikt amerikansk kontroll i fredstid.
Under NAC och NPG finns en militär struktur som leds av en militärkommitté (MC). Denna lyder direkt under rådet och består av medlemsländernas försvarsstabschefer. På försvarsstabsnivå möts militärkommittén minst tre gånger om året. Försvarsstabscheferna utser i sin tur ställföreträdare som utgör kommitténs permanenta session vid högkvarteret i Bryssel. Till sin hjälp har kommittén ett sekretariat, den Internationella Militära Staben (IMS), på cirka 500 personer. Dessa är främst militära officerare och ägnar sig åt bland annat koordinering av underrättelser, operationer, krigsplanläggning och logistik.
Sverige har länge haft en försvarspolitisk identitet som militärt alliansfri. Samtidigt har Sverige varit del av en rad samarbeten och partnerskap, däribland Nato och EU.
Sedan 1990-talet har Sverige deltagit i flera aktiviteter som fördjupat Sveriges samarbete med Nato. År 1994 gick Sverige med i vad som kallas Partnerskap för fred (PfP) med syfte att bygga förtroende och samverkan med Nato. Sedan 2013 har Sverige deltagit i Natoövninar och 2014 blev Sverige en Enhanced Oppertunities Partner med speciellt fokus på informationsutbyte och Östersjön. 2016 skrev Sverige under ett avtal om värdlandsstöd vilket ytterligare fördjupade samarbetet med Nato, bland annat genom gemensamma internationella övningar och att Sverige ska ha kapacitet att vid behov lämna stöd till Nato-förband i Sverige.
16 maj 2022 tog Sverige nästa kliv i samarbetet med Nato när regeringen ansökte om medlemskap till alliansen. Ansökan var en följd av Rysslands invasionskrig i Ukraina och det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa och i Sveriges närområde. Försvarsmakten menar att ett militärt angrepp på Sverige inte kan uteslutas. Med ansökan till Nato har Sverige fått en ny svensk försvarspolitisk identitet.
Sverige har för närvarande ansökarstatus, även kallad "invitee", i väntan på ratificering från samtliga Nato-medlemsländer. I skrivande stund har den svenska ansökan ratificerats av 28 av 30 medlemsstater, där Turkiet och Ungern återstår. I ett tidigt stadie, innan Sverige formellt hade tagit beslut om Nato, talades det om en rekordsnabb process för både Sverige och Finland som skickade en gemensam ansökan. Sveriges väg in i Nato har hittills inte varit så smidig som den inledningsvis såg ut att bli. Turkiet ställde tidigt krav på Sverige för att ratificera både den svenska och finska ansökan. För att komma vidare i processen mot en ratificering från Turkiet skrev Finland, Sverige och Turkiet under ett trilateralt memorandum. Sverige fick även en lista på krav att leva upp till. Bland annat handlade det om hur Sverige skulle hantera terrorism och kopplingar till gruppen PKK. Det handlade även om Sveriges och Finlands villighet att exportera vapen till Turkiet, det vill säga att det inte längre borde finnas ett vapenembargo mot Turkiet vid ett inträde till Nato. Relationen mellan Turkiet och Sverige kopplat till Nato-medlemskapet har fortsatt varit pressad under 2022 och 2023 med grund i utspel i Sverige.
Ett medlemskap i Nato kommer ställa krav på att Sverige bidrar till Natos politiska och militära strukturer, men även till den gemensamma budgeten där Sverige förväntas bidra med 600–700 miljoner SEK årligen. Utöver det finns det även krav på Natoländer att lägga två procent av BNP på försvaret, varav 20 procent bör gå till försvarsmateriel. Regeringen har utlyst år 2026 som året då Sverige senast förväntas nå tvåprocentsmålet.
Vid ett inträde i Nato ställs det inte enbart krav på den svenska Försvarsmakten och försvarsföretagen, utan även på Sverige i stort. Genom alliansens Artikel 3 ställs det krav på en låg sårbarhet i samhället och en stark robusthet i ett antal centrala samhällsfunktioner. År 2016 beslutade Nato att medlemsländernas resiliens ska förbättras och sju specifika områden identifierades för detta ändamål:
Även företag som inte direkt går under benämningen försvarsföretag men som är viktiga för att säkerställa Natomedlemmarnas militära förmåga kommer behöva säkras. Exempel på sådana företag är företag inom ståltillverkning, kullager och elektronik. I utrikesdeklarationen 2023 poängterade utrikesminister Tobias Billström att svensk teknologi är en värdefull tillgång för de allierade och deras militära förmågor. Ett svenskt Natomedlemskap kan med andra ord få effekt på stora delar av samhället och svenska företag.